... och *poff* så var vi inne i augusti. Jag vet, det är tröttsamt att ständigt konstatera hur fort tiden går. Valparna flyttar så sakteliga och snart så är de bara tre kvar. Collin är fortfarande till salu.
De har fått flytta till stora hundgården nu när de behöver vara inhägnade. Lilla valphagen på gräsmattan är nermonterad och ett minne blott förutom de kvarvarande små hålen som valparna ägnat sig åt att gräva. Vi hade ju täckt över hålen med krukor för att inte riskera att någon gör sig illa. Men i ett av hålen hittade vi en enorm padda. Han fick bo kvar med en stor koboltblå kruka som "hus".
Vardagslivet måste även börja fungera för valparna så vi har ägnat tid åt varje valp att prova på koppel och halsband samt gå en liten promenad till brevlådorna och tillbaka. Ut i vida världen alltså. Ferrari har börjat sova i bur inne hos mig och det är en utmärkt rumsrenhetsträning. De "kackar" ju inte i eget bo så att säga så det blev till att gå ut ett par gånger och kissa och sedan tillbaka till buren.
Matrutinen har ändrats så tillvida att de numera får äta ur var sin skål. Lite förvirrande för dom som istället utnyttjade tillfället att förvandla serveringen till "smörgåsbord", dvs de cirkulerade mellan alla skålarna och smakade lite här och lite där.
De sover mest i stora hundgården och leker lite grand. Till största delen får de vara ute på gräsmattan och inne i huset tillsammans med oss. Men visst är det skönt att kunna våga släppa uppmärksamheten på dom en stund då man vet att de är på tryggt område utan att kunna rymma.
De har helt enkelt blivit riktigt fina små hundar!

Vill ni veta vad drinkarna innehåller?

Fancy Nancy

1 oz citrus vodka
1/2 oz sweet vermouth
1/2 oz Cointreau® orange liqueur
1/4 oz Campari® bitters
1 1/2 ozfresh orange juice

Shake well and strain into a chilled martini glass. Garnish with flamed orange peel, and serve.

Att njuta av sommaren är fantastiskt! Husse har varit på bröllopsvigsel, så fin och snygg i sin kostym, skjorta och lila slips. Badbyxorna åkte dock på snabbt som blixten då han åter kom hem.
För valparna blev dagen nog allt för varm så jag tog in dom en stund i huset medan jag sydde klart några halsband.

Nattningen av barnen gick över förväntan väldigt smidigt! De var nog trötta idag. Det blev tyst direkt i deras rum när jag släckte lampan och stängde dörren.
Deras mamma fick nöjet att äta upp resterna från deras nattmål.

Det har inte blivit mycket seriöst fotograferande idag, kameran har hängt med och några slarvigt knäppta bilder har det blivit.

Det är så synd att varken B. Fancy Nancy eller B. Floyd Collins har hittat hem än. Det är underbara valpar som förtjänar det bästa. Härlig mentalitet, substans i kropp och vacker teckning..
På måndag blir de 10 veckor och jag önskar innerligt att ödet slår in så att deras rätta matte eller husse dyker upp snart.
Det är sommar och så kommer det nog att förbli åtminstone ett par månader till så vi har inte bråttom att "bli av med" dom. Viktigast att det blir rätt.
Själv längtar jag efter att få äga hane igen! En maffig och glad gosse är en ren glädje att dela hus med!

Totalt dagvill men visst är det väl fredag fortfarande. En underbar dag igen, bara att tacksamt ta emot vädergudarnas val av väder. Blir vi bestraffade med meterhög snö i vinter istället? Jag hatar vintern. Verkligen.
Vi var idag tvungna att åka en sväng till Nacka Forum. Inget som låg högst på önskelistan precis. Men det behövde införskaffas diverse attiraljer och dessutom var jag i akut behov av att uppsöka en fotoautomat för att få en bild till nya körkortet. Ännu en tioårsperiod har ju avlöpt så nytt körkort är ett faktum.
Förra gången, för tio år sedan alltså, fixade jag en käck bild som mer påminde om en Belsen-fånge, kortsnaggad, avmagrad och allmänt ful.
Den här gången påminner bilden mest om en nerknarkad hippie från plattan. Men det är smällar man får ta.

Vi har kommit på ett mycket smidigt sätt att barikadera golvet i valprummet. Jag hade ju funderingar om både sågspån och rivet tidningspapper. Förra valpkullen rev vi papper i långa remsor som vi sedan skrapade ihop varje morgon.
Nu har vi avancerat ytterligare och betydligt smartare om jag får säga det själv och det får jag ju.
Ett gott och fungerande tips alltså.
Lakansskydd som används i humanvården lägges på golvet och i vårt fall går det åt två sådana som jag tejpar ihop i vardera ände. Ovanpå dessa placerar jag ut Nacka Värmdö Posten med uppslaget nedåt. Därefter biter jag av en tejpremsa från en bred tejprulle modell förpackningstejp och daskar ner i varje skarv.
Valparna har inte en chans att knöla ihop tidningarna och de ligger kvar lika fint efter en natts sömn och kiss och bajs. Bara att rulla ihop och trycka ner i en plastsäck enkelt och smärtfritt. Att jag inte tänkt på detta tidigare! Tejp är toppen.

Igår kväll upptäckte jag att mina gamla öronhål fortfarande fungerade. Det trodde jag aldrig och har heller inte testat tidigare. Förra året, ungefär vid den här tidpunkten, bestämde jag mig för att göra nya hål i öronen. De tidigare hålen var belägna allt för högt upp på öronsnibben tyckte jag och har alltid tyckt.
Således, igår alltså, när jag skulle byta örhängen så råkade jag trycka in ena örhänget i fel hål så att säga. Det såg väldigt osymmetriskt ut tills jag upptäckte att jag använt fel hål i ena örat.
Nyfiktenheten tog överhanden och jag försökte trycka in ett örhänge i även det andra gamla hålet i andra örat alltså. Det hålet hade däremot växt igen en aning, men inte mer än att jag tog sats och tryckte till och så att säga spräckte hinnan och vips hade jag två hål i varje örsnibb! Quell surprice!
Det krävde ett behov av ytterligare ett par örhängen med pärla eller bling bling av mindre storlek så ännu ett par örhängen införskaffades idag.
Så nu sitter jag här och känner mig väldigt piercad med två hål i varje örsnibb. Tjo!
Känner mig också väldigt modig och stolt över att jag vågade trycka igenom det igenväxtra hålet utan att skrika allt för mycket. Det smärtade till men så var gadden igenom.
Det har sina fördelar ibland att köpa örhängen för just håltagning, sådana med en spets i änden istället för en trubbig ände.

För att ytterligare höja nyhetsvärdet så måste jag meddela att vi köpte nya smörknivar på Lagerhaus, 6 st för 50 spänn.
Dessutom inköp av bröllopspresent till makens f.d. arbetskamrats bröllop imorgon och så spydde vi lite galla över att överhuvudtaget flänga runt på ett centrum när vi istället kunde vara hemma i vår underbara trädgård eller tomt i det sköna sommarvädret.
Trippen avslutades med ett besök på Ica Maxi i Mölnvik för införskaffande av 90% valpmat och 10% mat till oss själva. De är ena utsugare dessa små godingar!
Godishyllorna, chips, glass och läskhyllorna passerade vi utan minsta sug. Vi har vårt vatten tänkte vi tappert.
På väg mot bilen i P-garaget snodde vi åt oss ännu en enorm hög av Nacka Värmdö Posten och kände oss som skurkar... De (vilka?) måste tro att åtgången av dessa blaskor har enormt stor efterfrågan eftersom det försvinner stora buntar ett par gånger i veckan. Men vi är glada och valparna börjar väl tröttna på samma omslag med häst och rödkindad ryttare som de fått utstå de senaste veckorna.

Jag har även tagit mitt förnuft till fånga och öppnat upp en av de sista kurserna i DW. Måste fixa både det och första kursen i PS. Sedan dags att anmäla sig till sista kursen i PS i höst. Trögt javisst, eller trög jodå. Det är ju så i detta tillstånd att allt går väldigt trögt, långsamt och plågsamt i eftersläp. Men skam den som ger sig.
På måndag är det dags igen för skrivarkursen och så foto på tisdag. Onsdag och eventuellt torsdag har jag att se fram emot fullständig knock-out. Veck i kolan.

Det är nästan så att jag inte vågar visa denna förskräckliga bild.
Bazius Fashion Victim fångad i ett ögonblick då husse ytterst tillfälligtvis råkat lämna valphagen med stolen på lämpligt avstånd från bordet.
Det lilla rackartyget tog, likt sin hiskliga moder, chansen att klättra lite och plötsligt befann hon sig på bordet. Allt slutade väl med att husse, efter att han tagit sitt förnuft till fånga att istället för att fotografera kasta sig handlöst in i valphagen för att fånga valpen på bordet innan hon gjorde ett försök att ta sig ner igen.

Tänk att man kan bli glad för lite regn! Vår gula gräsmatta och slokande buskar har partaj där ute. Dessutom precis lagom efter att vi tagit in valpar och fixat i ordning där ute för natten. Puppisarna sover i sitt rum efter kvällsvällingen och sista rejset på gräsmattan, lite protester hördes innanför dörren men tystnade efter ett par minuter.

När jag tänker efter så har det varit en innehållsrik dag.
Jag har trimmat två cockrar, Åda och Clara. Barbro ska få sig en omgång inom snar framtid. Åda har fukteksem i mungipevecken och Clara har sluppit detta dilemma nu ett tag. Alsolen är en väldigt bra uppfinning att läka detta elände. Tvätt med Alsolsprit och sedan Alsolgel i några dagar och det torkar ut fint. Tack Sussi för detta värdefulla tips!

Jag har även hunnit fotografera band (dekorationsband till halsbanden), redigera och publicera på FB. Ser det väldigt tillfälligtvis med FB tills jag fått ordning på Aquilina-sidan. Är dessutom mycket nöjd med fotokomponeringen, snygga bilder om jag får säga det själv. Igår tog jag bilder på valphalsbanden och är lika nöjd med dessa. Jag är så bra tra la la =)

Sist men inte minst har vi haft trevligt besök och nu faller mörkret sakta, samtidigt som regnet strilar.
Måste ju skvallra att Paris efteråt, i ett obevakat ögonblick, snodde halva kladdkakan i en enda tugga... hon är väl inte dalmatiner för inte. Senare snodde hon äggskal på diskbänken och försökte slabba i vällingkastrullen. Hon är nog ganska hungrig den stackars modern, men måste hålla igen för att sina helt. Hon är som väl de flesta relativt nyblivna mödrar ur kondition. Pälsen är tunn och hon ser sliten ut. Men konditionen jobbar hon på! Det är bra att ha en kompis i Lisa att jaga runt med och inte minst träna på hopptekniken över hägnet till valphagen.
Lisa däremot har nog ökat i vikt en aning. Det blir lätt så när man får slicka i sig resterna ibland efter maten som valparna har lämnat. Fettvalken i midjan som jag till en början var orolig för skulle vara en inflammation har jag insett är just en fettvalk.

Skrivarkurs igår och fotokurs idag, det är snärjigt nu.
Mulet ute men husse och barnen har varit ute hela dagen. Nu är vällingen uppäten och de små är nattade. Lite pip från någon missnöjd hörs innanför dörren men snart kommer även hen till ro.
Faktum är att de är betydligt lättare nu dels därför att de är färre men även för att de har börjat lära sig vara hundar och anar vad som gäller.
Barbro håller dem på säkerhetsavstånd med all rätt. Småglina ska hållas kort.

Förberedelserna för rasmontern i december pågår egentligen för fullt. Nu har jag beställt ytterligare två canvastavlor som jag hoppas kan vara fina rasrepresentanter.
Jag har ännu en bild på lut men måste vänta tills nästa Groupon-deal. Ännu har jag inga bra bilder på hanhundar, men det finns tid kvar till detta.

I förra veckan flyttade några valpar till sina nya hem. På onsdagen åkte Bazius Flaming Blue som ska kallas Tosca. I fredags åkte Bazius Fruit A La La som ska kallas Daisy och igår åkte lilla Bomben (Bazus Four-Leaf Clover) som inte riktigt än fått ett namn. Men jag är lycklig och glad att det fungerar så bra för barnen i deras nya hem.
Nu är det bara 3 valpar kvar som också vill hitta lämpliga människor att äga.
Två behåller vi som jag tidigare nämnt. En tik och en hane. Patsy och Ferrari.
Den stackars Ferrari har ju fått pendla med sina namn och vi har svamlat mellan Adolf/Pluto/Putte/Goding och Ferrari. Det slutar med att han får heta Ferrari. Jättelätt att säga när man är nykter. Efter ett glas vin är det ett namn som är väldigt lätt att slira på... Frarri.....*hick* hahahaha!!!

Återkommer. Nu ska vi inmundiga kvällens middag bestående av en delikat räksallad!

Däremot förstår jag inte varför varken Fancy Nancy eller Floyd Collins haft en enda spekulant. Två fina och goa valpar. Men det är väl prickarna som sitter fel =) hahahaha

.. och nyss kom en förfrågan på Flaming Blue, men hon är ju redan såld. Varför vill ingen ha vår fina Fancy Nancy? Eller Floyd Collins?
Den svarta tikvalpen som är till salu har haft några spekulanter som av olika skäl tvingats backa, men hon är ju en sådan underbar valp!

Det märks att kullen minskat i omfång. Fem valpar är tillräckligt mycket men betydligt färre än åtta. Och det märks. De sover som små grisar nu ute i sin valphage. Det bästa av allt är att fem små godingar är lättare att knyta an till än åtta små knyten!
På något sätt känns det som att vi är på ruta ett. År 2008, då Paris' kull föddes var de endast fem valpar och vi är liksom tillbaka till det stadiet nu.
Jag vill inte, men inser att jag nog måste, annonsera på Blocket.... Jag vill så gärna att mina kvarvarande valpar ska komma till riktiga dalmatinermänniskor!

Intet ont ord om Blocket för all del. Vi har fått en av de bästa valpköpare den vägen då cockerbroder Utter hittade sina människor. Men det finns så mycket knäppa människor och de vill jag inte ens ta i med tång.
Varför kan man inte få välja sina valpköpare? Dig gillar jag, du ska ha den eller den! Dig gillar jag inte,, så du får inte köpa valp haha! Så går det givetvis inte till,, men man kan väl få önska sig några dalmatinervana människor som bara längtar efter en äkta liten Bazius-valp!
Bazius mesta knäppgökar brukar ju få stanna kvar =)
Lisa som inte ville flytta hemifrån. Åda som låter som ett åskmoln när mor matte kommer i närheten men som trycker sig tungt mot när det ska gullas. Paris som stjäl som en korp och drar igång hela ligan att rejsa runt. Och så Morgan som var så stor att han kunde lägga hakan på bordet utan att liksom sträcka sig,, han var helt enkelt av bordsformat.

Nu är mamma ganska trött efter sin skrivarkurs. Hjärncellerna måste ju arbeta för högtryck när det gäller att klämma fram spontana texter på någon minut.
Imorgon är det fotokurs och då måste hjärncellen arbeta igen. Komma ihåg, memorera, vara kreativ och tänka skapande.
Jag skulle vilja lära mig skapa i keramik också,,, men det är frågan om det lilla fanskapet i skallen skulle fixa det på samma vecka. Den lilla jäveln till hjärncell som försöker arbeta febrilt för att få resten av kompisarna att samverka. Verkmästarn i skallen med uppdrag att delegera och piska igång sina tröga undersåtar.

Mamma funderar.. och det ska nog mamma akta sig noga för att göra. Många tankar i olika riktningar. Fem busiga valpar har busat runt en stund efter kvällsvällingen. Två av dom skulle jag önska att knyta an till lite extra. Allihopa givetvis, men särskilt de två som ska stanna kvar. Mitt hjärta delar sin kärlek jämnt mellan de alla men allra helst skulle jag se att var och en av de tre kvarvarande får ett eget hjärta att smälta.
Tanken på det där med "blaffa-resonemanget" blossar lätt upp igen när det finns osålda valpar kvar. Motvilliga tankar. Jag valde att lägga alla krafter på att se till att vår blaffepojke fick bästa tänkbara hem. Just bara därför. Han kommer att få ett toppenliv och det är underbart.
Men,, samtidigt sitter jag och flera andra uppfödare, kvar med osålda hanvalpar. Vad håller vi på med? Det är starka krafter som styr och förnuftet besegras. Frågan är svår och ständigt obesvarad. Alla ska få det bäst. Men får alla det bästa när de blir äldre och ännu inte hittat hem? Det kräver sin uppfödare, tiden, orken, ekonomin. Hur skulle jag resonera om årstiden vore annorlunda? Det är sommar, det är kanonväder, valparna kan vara ute i sin hage hela dagarna. Men om det vore tvärtom, omöjligt för kullen att vara ute. Skulle jag resonera på samma sätt?
Varje liv har ett värde. Men balansen blir svår. Är jag en dålig uppfödare om jag väljer att gallra hårt i min kull? Med syfte att alla valpar ska ha nya hem lagom till 8-veckors åldern? Är jag en bättre uppfödare om jag har tre valpar kvar i flera månader och som jag kanske inte orkar med att socialisera, fostra och förbereda livet för optimalt?
Det är bättre med små kullar men det är just där det sviktar. Vi kan inte styra över antalet valpar. Vi kan endast härska över valparna vi väljer att ha kvar. Valparna som vi med säkerhet kan placera i bra hem. Ska jag då ägna första prioritet att placera valpar med diskvalificerande fel, valpar som inte kan tillföra något till rasen i framtiden. Svår filosofi som väcker många känslor.
Mina känslor för den lille gossen med sin fina blaffa är starka, jag älskar honom, han är fantastisk och jag önskar honom det bästa tänkbara liv som står att finna.
Men när jag nu har tre osålda valpar kvar, de är nio veckor, kan det inte hjälpas att tankarna far.

Tror nog att jag lyckats vända dygnet en aning och ibland faktiskt bli ganska så dagvill. Är det lördag eller är det måndag?
Valparna avmaskade idag med Milbemax. Ett litet piller som stoppades ner i halsen bakom tungan på var och en. Så nu borde allt vad mask heter vara utplånat. De är avmaskade med Banminth vid 3, 5 och 7 veckors ålder också.
Imorgon blir de redan 8 veckor. Tiden går. För ett par veckor sedan var det noga att välja rätt långpanna att servera maten ur. Det gick inte med den där som har lite högre kanter, då skulle de inte nå maten.
Idag ställde jag ner vällingkastrullen (typ pastakastrull) så att de fick slicka ur resterna. En av tikvalparna klev ner med frambenen för att nå ordentligt. För några veckor sedan skulle kastrullen ha tett sig som en stor oövervinnerlig blank bunker.

Paris har haft besöksförbud idag med undantag för att hon ikväll ändå smet in i hagen. Ett sista tuttande sedan får det vara slut med diandet. De har fått en långsam avvänjning men nu är de så stora och dessutom börjar det bli dags att flytta hemifrån så smått. Jag kan ju knappast skicka med Paris till deras nya hem.

Ännu är två av valparna helt otingade. Den ena bruna hanen och en brun tik. Spekulanter och förfrågningar har varit många under dessa veckor men ibland så är det bara så att rasen inte är rätt. Eller att prickarna är för många eller för få...

Nåväl, de två bruna kvarvarande valparna har väldigt fina prickr och de är väldigt rara, trevliga och rastypiska små valpar som kommer att bli väldigt rara, trevliga och rastypiska vuxna dalmatiner. För det är väl ändå det viktigaste.
För min del har alltid färg och teckning varit ett sekundärt "problem", oavsett vilken ras det handlat om. Det var inte helt klart att vi skulle ha en brun labrador utan vi ville välja den med bäst förutsättningar och då spelar färgen mindre roll. Nu blev det ju så att det blev den fina bruna Fia som vi fick äran att köpa från Cola's kennel. Men det var inte självklart att köpa valp från den uppfödaren. Hade jag inte tidigare visat framfötterna i lydnad eller utställning eller genom våra tidigare labradorer så var det nog inte alls säkert att vi skulle få köpa en valp. Tänk att då faktiskt få äran att bli utvald som valpköpare, det förstärker verkligen respekten för en kunnig och duktig uppfödare som ville mer med sina valpar än att bara sälja.

Eftersom jag fortfarande släpar med F-kullens sida så får jag väl visa några bilder här istället.

Det är roligt med nyfikna grannar som gärna beundrar de små underverken en stund och skänker några tidningar. Idag kunde jag även dela med mig av några kvistar mynta till fredagsdrinken.

De små har till vår förtvivlan börjat behärska konsten att storma staketet och några vassa rymmare har lyckats ta sig över. Dags att förstärka hägnet och passa extra noga. Moder Paris hoppar elegant över staketet åt båda hållen så hon är i fin form efter valparna.
Vi vågar inte lämna barnen utom synhåll ens för en minut och kan nog endast andas ut en stund när de sover djupt efter en stunds lek. Annars sitter vi där, eller vi och vi, det är väl husse som mest huserar i valphagen och det gör han så gärna och i synnerhet som solens strålar kan steka hans redan välstekta kropp.
På framsidan. Han skulle behöva vändas några gånger så att grillningen blir jämn och fin även på baksidan, dvs ryggen.

Jag kom på att vi har en oanvänd kattunnel i gamla huset som jag av någon anledning köpte för många år sedan. Tror jag hade tankar om att bygga hinder av det men agilityintresset svalnade av okänd anledning.

Denna kattunnel har de haft buskul med idag! Den har en prasslande insida och små hål i tunneln så den var jättespännande att leka med och krypa igenom. Bra övning för blivande agilitystjärnor!
Jag passade även på att ta ner en bur i valphagen som de också hade kul med så då blev det burträning också.
Efter dagens nyheter och intensiva lek somnade de som små väluppfostrade barn efter kvällsvällingen.

Igår envisades jag med att skriva lite i bloggen trots att ögonen gick i kors och halva hjärnan sagt upp sig. Lite bilder blev det och bara lite text.

Sömn behövdes helt klart. Upp i ottan och mata valpar och sedan ramla tillbaka till sängen och sova så länge som till halv två. Då hade husse och barnen varit ute i vackra vädret sedan flera timmar.

Nä nu är jag så trött att ögonen ramlar ihop. Inte så bra att försöka skriva något då.
Paris har buffat till mina huvudkuddar och sedan ringlat ihop sig så jag vet i 17 var jag ska krypa ner någonstans. Lisa, mammas stora flicka, har klämt ner sig i minsta hundkorgen, huvudet susar, Clara och Barbro snarkar i storstugan, Åda och husse knoppar där uppe och egentligen är det inte mer än att fylla vattenglaset, borsta tänderna och släcka ner datorn som gäller.

Gooood nigtht!

En dag inte som alla andra dagar. Det har nämligen varit en regnig dag och en sådan dag lämpar sig inte direkt för små valpar att vara ute i det blöta.
De har till sin stora besvikelse och min förtvivlan varit inne. Det har varit en dag av kiss-o-bajs och full fräs över varenda golvyta i husets nedervåning. Jag förstår inte hur vi kunde ha vintervalpar 2004. Vilket smärre helvete vi måste ha haft.
Det är så underbart att de kan vara ute i sin stora fina valphage nu under sommaren att det är rent äckligt att ha dem inne en hel dag. Svabben har gått för högtrygg och moder Uppfödare har i gott samarbete med väninnan hållit efter läckande valpar.

Så nu är undertecknad minst sagt lite trött.
Lisa har arbetat deltid som barnsköterska och uppfostrerska medan mamma Paris bjussat på sina tillgångar lite då och då. De snuttar ju fortfarande lite även om Paris är på god väg mot sinläggningen.
Att de ska lämna boet om en vecka känns lite otänkbart i dagsläget så det stämmer nog som jag tidigare sagt att 8 veckor är lite tidigt för leverans eller flytt ut i stora vida världen. Men mycket händer med utveckligen på några dagar så jag är säkert av annan åsikt till helgen.

Regn är bra för gräsmattan och annan växtlighet så i och för sig så är det nytta även med det.

Fotokursen igår bjöd på studiebesök på Kulturhuset och utställningen med Imogen Cunningham (1883-1976). Det är fascinerande vilken fotokonst som kunde produceras före nutidens avancerade teknik.
Givetvis hängde kameran runt halsen och när motivet kommer till fotografen är det bara att knäppa. En genialisk skylthållare i form av en ryggsäck med termos vittnade om att ryggsäcks- och skyltägaren troligen tagit en paus.

Ferrari har som väl alla valpar en tjusig Pluto-knopp. Vi funderar därför starkt på att istället kalla honom för just Pluto. Jag tror inte jag känner till en enda hund som heter Pluto förutom Musse Piggs byracka.

Nej nu är det tack och god natt för idag. Det börjar bli kämpigt att hålla upp ögonen och ännu värre att fokusera rakt och inte i kors.
Valparna ska få sin nattvälling och sedan vyssas till sömns.

Det gäller att njuta varje sekund av småbarnen. Det dröjer nog minst 3 år innan det är dags för nästa kull.
Funderar starkt på att istället kalla Flamma för Patsy. Lättare att ropa och passar bättre ihop med Paris. Dessutom, om Patsy/Flamma förblir en lovande tik och det kan tänkas bli valpar efter henne så är ju nästkommande sparade tikvalps namn givet - Edina. Patsy och Edina. Som i Absolutely Fabulous.

Ikväll har jag suttit en lång stund med B. Fashion Victim i famnen. Hon låg som en boll och sov gott. Svårt att lägga ifrån sig henne bland de andra bebisarna, men hon knorrade lite och somnade om i korgen tillsammans med tre av sina syskon.

Det är lite småjobbigt med 3 valpar kvar som så att säga "hänger i luften" för sina eventuella nya hem. Men viktigast att de i slutänden får det bäst. Jag behåller dem hur länge som helst bara det klickar. Det är som bekant mycket att tänka på när man skaffar valp. För en oinvigd förändras livet nästintill totalt med hund i huset. Tid, hundhår, passning, uppfostran och allt ska klaffa. Jag vill nämligen inte ha tillbaka en enda valp på grund av ett köp som inte var helt genomtänkt.
Dessutom, för valp och valpköpare är det ju en liten bonus om valpen kan vara kvar hos uppfödaren lite längre än 8 veckor. Så länge uppfödaren i fråga har tiden och intresset att lägga grunden för ett långt och behagligt hundliv vill säga. Att hålla ordning på sådär 6 valpar i flera månader är nästan oöverstigligt och förmodligen dömt att misslyckas. Men vem säger att de måste vara kvar så länge?
En kull väl uppfödda och väl planerade valpar ska inte behöva vänta så länge på ett nytt hem och det tror jag knappast kommer att ske.
Det finns givetvis flera spekulanter på gång men så länge inte allt är klockrent och glasklart så är de ju kvar.
Vi har haft besök i stort sett varje dag och det ska tänkas och grunnas. Vilket förstås är bra. Ju mer väl genomtänkt valpköpet blir desto bättre liv kan de förväntas få i många år.

FYI eller four your information. Dessa förkortningar som man svänger sig med i näringslivet. Av ren vana råkade jag skriva just FYI i ett mail till någon annan som inte alls var insatt i dessa tjusiga förkortningar. Hon blev aningen stött eftersom hon trodde jag skrev FY.
Alltså, jag är inte överens med F-kullens sida och framför allt har jag trasslat till det med valpbilderna. Så för närvarande finns inga bilder.. Måste städa upp bland mappar i webfilen - så hav tålamod - bilderna kommer tillbaka.

Vinter, snö och elände är ganska långt borta idag. Vädret är en angelägenhet hur tråkigt det än är att läsa om vederlöken. Av den enkla anledningen att när det är sol, sommar, blå himmel och allt det där så är livet så mycket mer njutbart än motsatsen.

En liten incident hände igår och hade kunnat sluta illa.
För valparna införskaffades ju små tuggknutar, lagom för valpmunnar och deras sylvassa tänder. Under överinseende fick de skava ben under eftermiddagen igår. Deras mor Paris försökte på alla sätt att sno åt sig ett ben för egen räkning och vi lyckades hålla undan henne, nästan.
Hon visste mycket väl att hon inte fick ta barnens ben men lyckades ändå ta ett som hon frenetiskt tuggade på. Det gällde ju att skynda sig så inte matte kommer och tar benet ifrån henne. Med den påföljden att hon snabbt svalde en allt för stor bit som satte sig i halsen.
Hon fick snabbt svårt att andas och jag som för en stund försvunnit in i huset blev utkallad av husse.
Snabbt drog jag omkull henne några gånger i hopp om att biten skulle lossna, men icke. Så det var bara att sticka ner hela handen i svalget och det framkallade en kräkning så att både eländesbit och halvsmält mat kom upp.
Hon blev nog ganska tagen, liksom vi andra och höll sig resten av kvällen mycket nära matte.
Benen är bortplockade och kommer aldrig mer att tas fram.
Tuggknutar har vi inte för vana att ge våra hundar - de får alltid väl kokta märgben. Undantaget var valparna, så att de skulle få något att tugga på. Men det kommer inte att hända igen. Otäckt och stor varning för vad hundar kan sätta i sig utan att veta sitt eget bästa.

Tvättmaskinen kör nog sin 10:e tvätt idag med hundfällar, täcken och vadderade valpkorgar. Allt tvättas.
Golvet har fått sig en genomkörare med Klorin medan valparna var ute i hagen.
Nu sitter vi här vid datorn igen, Paris och jag och lilla B. Flaming Blue som sover gott bredvid oss i en stor hundkorg. Hon har fått förmånen att vara lite "specialare" några timmar. De andra är kvar i valphagen och gullar med husse.

De små tuttiluttarna har fått testa tuggknut. Husse köpte med sig ett par paket med 10 cm tuggknutar, alldeles lagom för små valptänder istället för att tugga på allt annat. Jag har också kokat märgben som de vuxna hundarna först har fått gnaga rent och sedan har benen överlämnats till småbarnen att sätta tänderna i.
Jag gröper alltid ur märgen innan hundarna får sina ben, det är onödigt om det skulle förorsaka diarre.

Dagen har annars varit fridfull. Grannen Ove kom över med en kasse tidningar som alltid är en välkommen "gåva" när man har valpar. Å andra sidan så var nog Ove ganska glad att slippa dumpa tidningarna någon annanstans. Återvinning så att säga.

Registreringsbevisen har hämtats från Ica - posten - och det är på något sätt alltid lika spännande att öppna paketet och ta fram de sprillans nya reg.bevisen och försiktigt lägga in dem i sina plastfickor.
Häftet Välkommen Valp var förstås också bifogat och innehöll även en CD. En broschyr om mentaltest/BPH medföljde också paketet och ska även det bifogas valparnas handlingar.

Jag har gjort tappra försök att ta hand om mina webbsidor, men det föll lite idag. Nya tag imorgon hoppas jag. Det ska skapas onlineanmälan för utställning och pillas lite här och där på rasklubbens hemsida som jag är webbmaster för.
Mina egna sidor vill jag göra om igen. Är inte riktigt nöjd. Bazius hemsida till exempel känns ganska B om jag får säga det själv.
Aquilinas sida vågar jag knappt gå in på.. den är hemsk. Dessutom är jag så illa tvungen att ta tag i detta om det ska komma igång någon försäljning av alla uppsydda halsband. Jag syr men gör inte många knop för någon avsättning.
Men jag skaffar nya tyger, band och andra attiraljer så det finns nog en plan med det hela.

Igår hade vi trevligt besök av T och W. En skön eftermiddag med mycket valpgulligull som avslutades med en kvartersrunda med gamla I och Lisa.
Vissa människor skulle jag kunna ge bort en valp till bara för att de är så bra hundägare,, men då kraschar min nu lätt ansträngda ekonomi. Valpar kostar massor att föda upp i synnerhet som de bara blir större och större och större. Det gäller att hålla generositeten utanför och det är svårt.

Hundfoder av "klass" är snuskigt dyrt. Tror maken betalade ungefär 1200 för två säckar à 12 kg av Lupus Precept (en säck valpfoder och en säck Foundation för vuxna hundar). Men vem har sagt att det ska vara billigt att äga hund eller att föda upp hundar. "Vardagshundarna" knaprar Axxess som vanligt och mår bra av det.
Men valpkullen och deras mor ska ha det bästa av bäst.

Snabba puckar.
Idag kom registreringsbevisen per postförskott och givetvis åkte husse bums för att hämta dessa.
Nu har vi även annons på SKKs sajt Köpa hund.

Jag måste faktiskt uppmärksamma att bilden på dalmatinern på Köpa hunds raspresentation är vår Tutta (C.I.B. Norduch SV03 NordV03 Estuch Nuch Timanka's Miracle Of Love) som även är mormor till Paris valpar.

SKK är grymt snabba ibland. I tisdags skickade jag in registreringsansökan.
I morse var kullen registrerad. Nu väntar vi på postförskottet med registreringsbevisen och därmed även inloggningsuppgifterna till SKK's sajt Köpa hund.

Förmiddagen har bjudit på mulet väder så barnen har fått vara inne. Men nu är det dags att bära ut dom till valphagen för lite rumlande och tumlande i gröngräset.

Här sitter jag med 10 dalmatiner omkring mig. Kan det vara bättre? Några av dom knorrar och hummar men alla sover gott. Paris i sängen och Lisa i minsta korgen. Valparna är utspridda lite hur som helst.
Vi har idag haft väldigt trevligt och kärt besök så det lever vi länge på!
Våra små prickiga barn har varit ute i valphagen i stort sett hela dagen och det har varit riktigt fint sommarväder. De har sovit, ätit, busat, kissat och bajsat.
Husse är brunare än någonsin och man kan väl helt enkelt konstatera att han är ganska välstekt efter alla timmar i valphagen. Vi lämnar inte valparna ens för en sekund utan de har konstant passning när de är ute.
Kvällstid efter insläpp är det min passning som gäller. Jag vid datorn och valparna runt omkring. Då och då tar vi en liten pusspaus.
Snart är det dags för kvällsvällingen och sedan är det god natt. Persienner ska dras ner, tidningar läggas ut, bäddar bäddas och valpar nattas och slutligen släcks lampan och dörren ställs på glänt och en trött uppfödare får borsta tänderna och krypa ner i sängen med en god film eller dokumentär på plattan innan sömnpillret verkar.
På morgonkvisten vaknar jag av att valparna har vaknat och är jättepigga. Vilket inte jag är, långt ifrån. Så jag ringer upp till husse på loftet så får han komma ner och ta hand om barnens morgonritualer medan jag och Paris sover vidare.

.. har de utvecklats rejält. De utvecklas varje dag, varje timme, varje minut och förmodligen varje sekund.
Tyvärr utvecklas - eller avvecklas - väl en annan i ungefär samma takt,, rynkorna, dubbelhakan, kindpåsarna, alla andra påsliknande kroppsdelar och sist men inte minst innehållet innanför pannbenet. När börjar egentligen förfallet? Vid vilken ålder och tidpunkt? När vänder det så att säga..
Tillsammans med bästa vännerna hade vi en fotosession i slutet av förra veckan där vi granskade de små liven innan och utan.
In real life hade vännerna en helt annan uppfattning än de slutliga bilderna. Jag var på vippen att tänka om och känna mig överdrivet kritisk gentemot dessa små avkommor.
Men när vi sedan tittade på resultatet av fotograferingen hamnade vi i samma säck och åter till ruta ett.
En sak är dock säker. Mina val består. Det handlar om att ta tillvara på de som är bättre än sin mor och som helt enkelt hittills är bäst i denna kull. Så det är bara att konstatera att Ferrari och Flamsan håller måttet med mina ögon mätt.
De övriga är riktigt fina, men som uppfödare vill man gärna plocka russinen ur kakan.
De facto så har vi idag fyra valpar till salu, en levertecknad hane och tre tikar.
Tre tikar! Två svarta och en levertecknad tik. I förra veckan var jag helt övertygad om att de båda svarta tikarna var säkra. Men så blev inte fallet och kanske lika bra det.
Ödet tror jag starkt på och det betyder att rätt hem och ägare helt enkelt inte har hittat hit än.
Starkt att erkänna va! Så jag är väl skräckinjagande på något sätt - men betänk att jag inte ingår i köpet annat än som uppfödare och rådgivare.
Haha! Det finns nog en anledning till att kennel Bazius inte föder upp valpar oftare än ungefär vart 5:e år!

Registreringsansökan till SKK är inskickad idag. Jag träffade pappahunden Ossi och hans husse en kortis efter fotokursen och kan ju bara konstatera än en gång vilket bra val det var att välja Ossi! Så trevlig, vacker och cool! Hans husse såg lite mer stressad ut och var djupt inne i en intensiv jobbperiod, stackarn.
Men förhoppningsvis tar de båda lite ledigt i nästa vecka och kommer hit för att inspektera och träffa Ossi-barnen!

Jag har även beställt valppaket från Lupus. Agria via Ylva Edgren har varit bussiga att bidra med valppaket från Agria. Men det räcker inte, nu ska jag ta in fina band och sy upp halsband till varje valp. De kommer att bli så välutrustade och fina när de lämnar boet.
Tid ska bokas med husveterinären för besiktning, chipmärkning och vaccination samma vecka de fyller 8 veckor. Vi har det så förspänt att veterinären kommer hem så vi slipper lasta ett gäng valpar i bilen och åka iväg.
Två valpar ska hörseltestas på Strömsholm om några veckor. Det var svårt att få tider. Allra helst hade det varit bäst med Albano, men tyvärr, i semestertider var det svårt med tider före augusti.
Avmaskning ska göras ytterligare en gång innan de åker och sen tror jag inte att jag kan göra mer. Jo, en bit vetbed ska följa med varje valp också - i lila med tassar på. De ska minsann inte känna någon hemlängtan!
Ska jag följa med själv också? Nej visst ja, det var väl där gränsen gick.
Man köper valpen - inte uppfödaren!

Tiden går. För 6 veckor sedan var valpningen på gång och innan tisdagsmorgonen var 8 friska och fina valpar födda.
Alla klarade sig och alla hör. Nu återstår det jobbigaste med att vara uppfödare, att hitta rätt hem till alla.
Två valpar stannar kvar här tills vidare, en tik och en hane. Så småningom kommer troligen hanen att få flytta till ny familj, men det är ingenting vi planerar än och det kan dröja ett par år tills dess. Det är inte det mest idealiska att hålla en hane bland flera tikar i en flock så därav denna tanke. Men som sagt. Nu handlar det om de andra valparna. Endast goda hem och valpspekulanter som tänkt igenom sitt valpköp noggrannt. Jag är nog ganska hård på den punkten och det straffar sig ibland. Om jag ändå kunde tänka lättsinnigt och kränga valpar åt höger och vänster så vore det inga problem alls, för spekulanter finns. Men det klickar inte alltid. Jag ser inte detta som ett sätt att få in extra stålar utan detta är ett projekt som startat för länge sedan med planer för Paris första och kanske enda valpkull. Val av hane som kompletterar Paris och faktiskt innebär detta även planering inför kommande generationer.
I första kullen efter inseminationen på Tutta gällde det att plocka ut en valp som hade vissa egenskaper och det blev Paris. I denna generation handlar det om att jag vill plocka ut valpar som har ännu bättre egenskaper än Paris. Förhoppningsvis i denna kull men förmodligen i nästa generation borde jag vara på bana med både längd och storlek och därmed hoppas jag att kunna bidraga med nytt blod i rasen.

Bazius Ferrari i husses famn.

Jag tänker tillbaka lite på mitt resonemang kring valpar med patch (jag tycker blaffa låter så nedlåtande) och huruvida dessa ska sparas eller inte. Idag kan jag faktiskt ifrågasätta mig själv. När det finns uppfödare som föder upp flera kullar per år ur kombinationer som egentligen inte för rasen framåt eller tilflör något för andra uppfödare. Varför ska jag då överhuvudtaget tänka tanken att ta bort en valp med diskvalificerande fel. Tanken att "boka upp" ett hem för en dalmatiner som ändå inte kan göra nytta i aveln. Detta faller totalt. Jag tar tillbaka vartenda ord jag skrivit och funderar vilt på att para Paris även nästa år och sälja av alla valpar.. Men, hur intressant är det? Föder man upp en kull valpar för att förse andra med sällskapshundar eller föder man upp en kull för både det egna intresset och för rasen? Det är inte alls säkert att någon tikägare någonsin vill använda min hane i avel, men jag har i alla fall syftet att vilja tillföra rasen något bra.
Kanske lika bra att skaffa sig en hane och para hej vilt så kanske jag har råd med en ny bil, nytt golv eller kanske en resa.
När det går pengar i hundavel är det nog läge att tänka om och lägga av.
Yes. Det var dagens morr. Ärligt talat så är valpens pris det värsta att prata om. För mig handlar det inte om pengar. Några kronor i vinst, men kan jag lägga dessa kronor på de valpar jag behåller, på utställningar, meriteringar, så har jag skapat en kretscirkel som gynnar mig som uppfödare och inget annat.
Vi har vår gamla bil, vårt fula golv och vi reser inte annat än med våra hundar. Jag har inkomst och är inte beroende av inkomster från valpförsäljning och jag hatar att egentligen ta betalt för barnen. Jag vill bara att de ska ha det bra.

Tisdagen var en fullspäckad dag. Ett mindre återfall av den där effektiva människan jag var förr. Möte på förmiddagen, fotokurs efter det och därefter möte med min rehabcoach. Efter detta vidare till Sickla för att köpa valpfoder och tyger.
Det straffar sig grymt. Igår åkte vi till Sundbyberg och hämtade min symaskin som varit på reparation och därefter lite nödvändig shopping på Ica. Skön eftermiddag mot kväll men klockan 18.30 tog mina batterier helt slut. Det blev halvsittande sängläge med ett vakande öga på mina som rumsterade om i sovrummet, de kände sig nog hemma där eftersom de är födda i detta rum. De somnade i små högar på golvet och i hundkorgen och sov gott tills det var dags för nattvällingen och lite lek.
Precis som småbarn blev de sedan nattade i sin valphage i sitt rum, persiennerna drogs ner, lampan släktes och dörren på glänt. De somnade som små snälla barn medan stormatte skurade golv.

Det där med blå ögon upptäcker jag inte är helt lätt. Jag har faktiskt aldrig haft en blåögd valp i tidigare kullar. I denna kull har jag misstänkt en brun tik att vara blåögd. Idag har dessa blåaktiga ögon börjat skifta i grön/brunt. Så det blir nog ingen blåögd i denna kull heller.

Planen för dagen hoppas jag håller. Nämligen att uppdatera resten av hemsidan och framför allt F-kullens sida. Det är ju dags att tala om vilka valpar som eventuellt finns tillgängliga nu.

Tänk att det kan vara så positivt att vara så trött! Besök igår och besök idag. Synd bara att inte vädret var lika kanon igår som det har varit idag.
Valparna har varit ute nästan hela dagen och vi har varit positivt tvungna att hålla oss ute och passa valpar. Mycket bra för den lilla själen med lugn och ro i friska luften och helt enkelt tvungna att inte göra något annat än att sitta ute i valphagen och njuta. Det är vila för själ och kropp. Det går nämligen inte att göra så mycket annat än att sitta/halvligga därute och bara njuta. Helt fantastiskt. Barnen har ömsom lekt, sovit och ätit (och förstås uträttat sina behov).
En liten "lustighet" idag, det kan vara en idé att stänga av telefonen när man ringt och kommit till svararen.. Någon ringde när vi inte kunde svara och pratade inte aktivt i telefonsvararen - däremot hörde man tydligt och klart ett långt relativt ointressant samtal mellan två personer som glömt att knäppa av telefonen. Tänk så avslöjande såna samtal skulle kunna vara att tjuvlyssna på. Men välkommen åter.

Det har blivit många bilder. Nästan för många för att lägga in i slideshows. Så, läget har nog kommit till den punkten att jag måste ta itu med F-kullens sida för att få in alla individuella bilder på valparna.

Valparna är inne i sitt rum sedan ett par timmar och sover djupt efter kvällsmaten.

Tror inte att alla bilder kom med som jag ville skulle komma med, men 23 bilder är väl inte helt fel på fina valpar!

Men ingen dans kring stång. Jag sov till 12.30 och under den tiden hade husse utrymt lilla rummet dit valparna ska flytta. Som en trogen valpmamma hade jag förstås vaknat vid 07, gjort rent hos valparna, serverat mat och sedan somnat om.
Just nu ser hela huset ut som ett bombnedslag. Det blir lätt så när allt ska flyttas på. Övervåningen/loftet ska bli bibliotek och kontor så hyllor, böcker och annat ska flyttas upp. Samtidigt får man chansen att damma av ordentligt och organisera om i princip allt.
Valprummet prioriterades så nu är de små inflyttade. Deras hage täcker i stort sett hela rummet på ungefär 12 kvadrat. Ett mindre skrivbord får stå kvar i ena hörnet i valphagen och under detta bord har vi placerat ett täcke. Det blev som en liten koja där de gärna ligger. Även Paris tycks trivas utmärkt och får gott om plats att dia valpar.

De har ju fått smak på livet utanför valphagen. Frestelsen är ibland så väldigt stor att man hänger över grindhålet och skriker hjärtskärande i högan sky för att få komma ut i stora världen. Det är just där och då som det där med "uppfostran" kommer in i bilden. Nej, jag tänker inte släppa ut er så länge ni vädrar lungorna rent öronbedövande. De kommer att somna om en stund, bara en liten stund. Hålla ut, bita ihop och tänka positiva tankar.
Jag vet att om jag bejakar detta beteende så är jag fast. Då har de lärt sig att det lönar sig att skrika och tjoa. Så nopp. De får inte komma ut.

Däremot en stund senare när de somnat (av ren utmattning?) så smyger jag in och öppnar grinden. Precis så gjorde jag nu och endast en valp märkte vad som hände, de andra sov vidare en stund.

Men nu efter sådär 5 minuter och lite diande i valphagen har de upptäckt att världen utanför öppnat sig via grindhålet.

De ska få byta rum idag. Till lilla hundrummet, där får de lite större yta i hagen vilket nu börjar behövas.

Jag skrev ingenting igår och inte heller blev det bilder upplagda här. Däremot fuskade jag med att lägga ut bilder på FB. Jag vet att långt ifrån alla har FB och det har nog sina fördelar och principer att stå emot det massociala mediet.

Hon är den lilla hunden med de stora tänderna. Största hörntänderna av alla. Nu är det inte dessa tänder som är problemet utan en av incisiverna som blivit riktigt ful att den måste tas bort. Samtidigt ska hela garnityret få sig en ingående rengöring och borttagning av lite tandsten.
I vanliga fall brukar jag själv ta tandsten på mina hundar och i vanliga fall brukar jag borsta tänderna på hela högen minst en gång i veckan. Allra helst bör detta göras varje dag för att slippa framtida problem.
Under Tuttas sista år borstade jag hennes tänder varje kväll. Då var det lätt att komma ihåg att även ta de andra hundarna. Men ibland faller det sig så att det inte blir gjort och det är nog där vi hamnat med Clara just nu.
Hundar ska dofta gott ur munnen och får man bara till en bra rutin så blir inte rengöringen särskilt avancerad. Vi får ta en backning på det, ställa oss i skamvrån och återuppta den dagliga tandvården och därmed basta.

Valparnas "träning" på trimbordet för inte bara med sig att de ska stå fint. För att stå fint så måste man röra på och flytta på benen, stryka utmed ryggen och utåt svansen De ska vara trygga och allt sker lugnt och helt i deras takt.
I valphagen har jag passat på att känna igenom alla valparna och även börjat lyfta lite på läpparna. Det ska inte vara särskilt märkvärdigt att bli känd och klämd på och det underlättar inför deras framtid. De ska också tolerera att andra känner, klämmer och lyfter läppar så de kommer förhoppningsvis att vara "väldrillade" när de flyttar hemifrån.
En och annan valp har också själv fått komma ut ur hagen för att tulta runt självständigt - men med överinseende av mamma Paris och nu även tant Lisa som mer än gärna ställer upp som barnvakt.

I eftermiddag hämtar vi hem Clara igen efter hennes veterinärbesök och hon kommer nog att vara lite påverkad under kvällen. Samtidigt ska Paris få följa med och bli kollad i öronen. Hon har aldrig haft några konstigheter eller öronproblem tidigare, men nu upptäckte jag att faktiskt var lite geggig så det blir behandling av det också.

Bara att blotta strupen och erkänna. Paris öron var smutsiga. Hur pinsamt var inte det! Veterinären tittade långt in i öronen på henne och konstaterade att det var riktigt grisigt, men trumhinnan fin.
Det var ju så att när Tutta levde så slaskade de öron på varandra, jämt. De var både tajta och slaskade öron. Paris sög på Tuttas öronlappar och de pillade ständigt med varandra.
Nu förstår jag vad de höll på med. De höll varandra rena och fina. Paris har aldrig varit grisig, smutsig eller haft några problem med sina öron. Förrän nu.. och då konstateras att hon är smutsig och inget annat. Bra är väl det på sätt och vis, det var alltså inte värre än så men nog var det lite skämskudde över det hela.
Nu blir det Epi-Otic varje dag någon vecka samt örondroppar.
Så kan det vara, även solen har sina fläckar =)

Clara hittade vi i en bur hos veterinären. Först såg jag henne inte utan började hälsa på en annan vitaktig vovve med tratt om halsen, men konstaterade förstås att det var fel hund. Clara satt i buren ovanpå. Den där under var en liten westie. Hur täntke jag där egentligen?
Hon är aningen medtagen ikväll, helt förklarligt. Alla tandsibissingar är rengjorda, en framtand utdragen samt båda tänderna allra längst bak - tror inte alla hundar får dessa tänder - de är oerhört svåråtkomliga, till och med på en sövd hund berättade veterinären. Hon ska få en Rimadyl till natten för att hålla eventuell smärta borta.
Sedan när allt läkt hoppas jag att hon ska bli den där glada Clara igen.
Tandvärk är inte att leka med och ibland är det ju svårt att lokalisera problemen på en hund, de kan ju knappast berätta vara felet sitter.
Paris blev kallad "mjölkkossa". Men det är smällar man får ta när man haft samma veterinär sedan tidernas begynnelse =).
Det är också denna veterinär och hennes assistent som kommer att besiktiga, chípmärka och vaccinera valparna hemma hos oss när det blir dags. Det är så skönt att slippa dra med sig en hel valpkull till klinik.
Däremot blir det nog resa av för de valpar som ska BAER-testas, vilket inte blir hela kullen utan framför allt de valpar som jag själv är spekulant på.

Det verkar som att vi på nytt måste söka ett hem till vår fina pojke som föddes med en blaffa. Vi hade två intressenter som båda lät lovande men ingen har hört av sig på ett par veckor. För mig innebär det att man inte längre är intresserad.
Det är långt ifrån alla dalmatinerägare som är intresserade av utställning, vilket är det egentliga största hindret till att äga en hanhund med blaffa. Avelsmässigt så är det tikägaren som väljer så den delen är redan eliminerad.
En dalmatiner med blaffa äger samma värde som vilken annan väl fungerande dalmatiner som helst, med undantag att den är behäftad med ett diskvalificerande fel. Detta fel inkräktar inte på dess funktion som trevlig familjehund och påverkar endast inköpsvärdet symboliskt.
Jag har tidigare tagit bort valpar med blaffa men då har det handlat om flera hundar med blaffa i samma kull vilket jag betraktade som en omöjlighet att finna goda hem till alla.
Denna gosse fick leva och därmed ställer jag också krav att intresset för honom ska vara genomtänkt. Han har rätt till ett och samma hem under hela sin livstid.
Jag har genom åren sett flertalet annonser där hundar, ofta unga, med blaffor annonseras ut för omplacering. Så får inte ske med denna pojke. Ansvaret är totalt när bestämmer sig för honom.
Jag ska försöka skjuta lite bilder på inte bara honom utan hela kullen i mer personliga poser och hoppas vädret tillåter lite utevistelse imorgon.
Är Du intresserad av denna gosse så hör av dig, gärna med mail där du kan berätta lite mer om dig själv, din familj och vilket liv du kan erbjuda honom.
Samma gäller för övriga valpar som ännu inte hittat hem.
En intresseanmälan är på sin plats om man är intresserad och ska också följas upp ofta om ett äkta intresse föreligger.
Nu har jag slängt mig med formuleringar - men det är oerhört viktigt att rätt valp hamnar i rätt familj redan från början.

Ska jag vara riktigt bitsk så tycker jag att man meddelar om man inte längre är intresserad ifall man gjort en tidig intresseanmälan. Sådant uppskattas och hjälper både uppfödaren och valpen att istället koncentrera sig på spekulanter med genomtänkt intresse.
Jag kan förstå ifall man är intresserad av en viss egenskap att intresset kan falna om man ser att valparna inte utvecklas i enlighet med syftet. Men det är alltid ärligast att höra av sig i vilket fall.
jag har själv haft tankar att istället för att producera en valpkull att köpa in en lovande valp. Därmed har jag också inventerat vilka kombinationer eller uppfödare jag vill prioritera och då lämnar jag en intresseanmälan med reservationer. Vill jag ha en hund för utställning och avel reserverar jag mig hos en viss uppfödare för en viss kombination. Visar det sig att kullen inte håller måttet lämnar jag återbud snarast möjligt så att uppfödaren har en chans att i god tid finna annat hem för valpen.
Nu har jag morrat lite men jag värnar om mina valpar och deras framtid.

De är så feta och välgödda att de är lika tjocka på tvären som på bredden. Men barn ska ju gärna ha lite hull sägs det.
Den fetaste av de alla är pojken med blaffa,, maken till tjockis får man leta efter. Dessutom är han direkt äcklig,, på något sätt har han lyckats smeta ner hela sin högersida i bajs - vilket ingen av de andra skulle komma på tanken att göra. Men så är han nog en livsnjutare!
De bor fortfarande kvar i mitt sovrum. Så länge utrymmet i valphagen räcker till så får det vara så. Ju närmare man kommer valparna och kan pilla och peta desto mer socialiserade blir dom. Det är liksom inte så märkvärdigt att det dimper ner en stor människokropp då och då.
Däremot är jag väldigt fascinerad över valparnas orädsla för ben och fötter. Tänk er själva att vara en myra och plötsligt uppenbarar sig en jätte som till råga på allt låter töntigt, lutar sig ner och likt en lyftkran lyfter upp en! Jag skulle bli fullständigt panisk tror jag. Men de känner väl igen stolparna och foppatofflorna och doften och dessutom den fåniga rösten. Så man får väl betrakta dom som ganska intelligenta som fattar att livet inte är finito när lyktstolpen närmar sig.
Nu är jag ju varken särskilt fet eller lång men ur deras perspektiv så vore jag Kaknästornet med armar och ben.
Ganska trygga med andra ord.
De har fått uppleva friheten i princip hela huset om de så velat, men de har hållit sig till vårt rum och hallen. En och annan har vågat sig ut i storstugan där svartmuskiga Åda, tant Barbro och Lill-Hitler huserar. Lisa har numera tillstånd att närma sig valparna ytterligare.
Det vore väl korkat att inte släppa in frivilliga barnflickor bland valparna, men P har stenkoll. En stund är ok att pilla sedan blir det "onda ögat" och vederbörande tar genast till schappet.
Sedan igår har vi "tränat stå på trimbord och äta välling" medan stormamma (jag) smeker rygg, svans och flyttar omkring på deras ben. När jag lyckats få dom i rätt position sträcker jag ut vänsterarmen mot den riggade kameran och trycker till.
Här behövs inga assistenter eller kamerahållare helt uppenbarligen. Vi fixar modelljobbet helt själva!

Naturligtvis borde jag uppdatera F-kullens sida med nytagna, individuella foton. Sådana finns. Men jag erkänner, jag har inte orkat. Lovar att det kommer, framför allt för att det är så intressant att se hur de individuellt utvecklas. Hittills ser faktiskt alla lovande ut.

Igår och idag har jag tagit "uppställningsbilder" på alla utom en av de bruna hanarna.

Det där med väder är helt klart ett återkommande inslag. Idag hade vi verkligen sommarväder med blå himmel och sol. Perfekt för valparna att få tillbringa en stund
i valphagen på gräset. Det bar sig inte bättre än att BSS (Bazius Säkerhets Styrka) intog sina positioner för att ha kolla på eventuella inkräktare. Första "larmet" kom från överintendeten Lisa som med kraft bad en röd katt dra åt skogen. Den stackarn promenerade bara lite oskyldigt på vägen utanför vårt hus i hopp om att några av våra småfåglar kunde bli till lämpligt byte för lördagsbuffén.
Åda intog sin position djupt inne i häcken bredvid valphagen och höll span med sina hökögon. Egentligen var hon som vanligt nog mer intresserad av om det skulle hända sig att det kunde uppenbara sig mat från någonstans.
Mamma Paris hade koll överallt annars där ingen annan hade koll. MIn uppgift var att ställa min kropp till förfogande hos valparna att klättra upp på och söka tröst, värme och kärlek. Det är inte helt lätt att vara liten och plötsligt öppnar sig en helt ny värld i form av grönt gräs, lite sol och svag vind.
De somnade gott efter en stund och jag kunde smyga upp för att snabbt tillreda deras middag bestående av nötfärs, äggulan, oljan och de små välsvällda valpfoderknuttrorna.
Inte dumt alls att det serverades god mat ute i friska luften och all mat svaldes i några glufs. Mamma P tvingades jag hålla en bit ifrån matskålen - hon ville gärna lägga sig i och smaka på maten. Det blev förstås även lite diande som det brukar då och då under dygnets alla timmar.

4 veckor blir de på måndag. Redan. Därefter åtestår minst 4 veckor och helst några veckor extra innan de är redo att flytta hemifrån. Jag behåller dem gärna ytterligare ett par veckor utöver 8-veckorsgränsen. Det är tidigt med 8 veckor och att låta dem få extra tid i "boet" så att de hinner mogna lite till ser jag bara som en fördel. Vi har alltså inte ett dugg bråttom. De formas som små individer och ska vara redo att möta en helt ny värld, nya människor, ny miljö, nya rutiner och kanske även lite ovana ägare. Får de då mogna på sig en aning så står de emot förändringarna betydligt bättre. Det är min fasta ståndpunkt.
Redan nu pågår ju förberedelser inför livet som hund. De ska vara trygga med sin människa. Jag lever med valparna 24/7, är noga med att hanteringen ska vara trygg, att andra familjemedlemmar behandlar valparna på samma sätt som jag och är uppmärksam på Paris. Hon är en fenomenal mamma som - visserligen har överlåtit ett stort ansvar på mig - men som har den yttersta kollen framför allt vad gäller familjens övriga hundar och även de besök som vi får. Än så länge har endast sonen med flickvän varit på besök och hittills så räcker det.
Man måste läsa av P och det är mycket intressant att iaktta hur hon agerar i förhållande till nyfikna Lisa och Åda. Som jag skrev någonstans tidigare, tänk om man hade förmågan att med en blick och förmodligen även andra signaler som kroppshållning - styra de andra hundarna. Det är helt fantastiskt att se. Åda som ju har fått ett visst tillträde till sovrummet där valphagen är får ibland närma sig valparna och till och med kliva in i valphagen för att nosa på valparna. Under mor Paris' överinseende förstås och då hon själv intagit position på min säng. Jag ser exakt när "onda ögat" signaleras och Åda backar och vänder ut ur rummet. Då är det nog.
Lisa har ett självpåtaget ansvar att som vanligt hålla koll - ta vakten - vilket är hennes ordinarie arbete. Ut - kolla läget - allt okej och in igen. Hon kan sitta vid ytterdörren och riktigt vilja något. Man släpper ut henne, varpå hon ställer sig på farstubron, tar en koll åt alla håll, viftar lite på svansen och så in igen. Kolla läget.
Likaså när det gäller valparna. Hon får inte röra men hon har vaktposttjänsten.

De två andra familjemedlemmarna - Clara och Barbro - har överhuvudtaget inte tillstånd att tänka tanken på att närma sig valprummet.
Jag höll fram en valp för de båda men de vände sig raskt om och tog helt avstånd från introduktionen. "Ta bort! Jag blir mördad om jag blir påkommen med att ens lukta på den lilla!"
Skulle man kunna tro att de tänker..
Samvaron i flocken har alltid varit i balans. Tyvärr måste jag tillstå att sedan mormor Tutta flyttade till de sälla jaktmarkerna har det blivit stor skillnad. Åt det lugna hållet.
En hund som har tendens att skälla och vädra åsikter så fort grannarna råkar förflytta sig på sina egna tomter är inte roligt. Så var nämligen Tuttiluttan. Hon drog igång resten av flocken och jag var tvungen att i första hand få tyst på Tutta. Tystnade hon blev de andra osäkra och tystnade de också.
Nu "larmar" dom kort - några skall och sedan tyst och då vid rörelse på vägen. Grannarna får äntligen gå ofredade på sina tomter.
Jag har själv alltid ogillat hundar som skäller och även fast jag nog tror att våra fina grannar märkt att vi direkt ingripit när de luftat strupen så tycker jag det är pinsamt.
Därför känns det så skönt att det är betydligt tystare och mer harmoniskt i flocken nu.

Alla hundar är individet och tillsammans påverkar de varandra.
Detta var mycket tydligt även i tidigare år, när vi fortfarande hade våra två labradorer Jenny och Bill och då även vår första dalmatiner Isabell var vår flock.
Vi beslöt då (1993-94) att ta hand om Isabells syster i överrenskommelse med hennes matte som drabbats av cancer. Då hon dog skulle Joy flytta till oss.
Så blev det och med det fick vi in en hund i familjen som var rätt nervig och en lite orolig själ. Vår lugna flock förändrades och eftersom vi vid dessa år även hade vår första valpkull så var spåren lagda.
Det är svårt att förändra ett invant negativt beteende och tyvärr verkar det vara enklare för den fungerande flocken att ta till sig en orolig hunds beteende. Detta går helt klart stick i stäv med vad som borde vara mest naturligt - att den oroliga fogar sig och följer den lugna flocken. Vad skulle Cesar Milan sagt om detta?
Detta var i början av 90-talet och jag har sett samma syndrom med Tutta i senare år.

Mitt syfte som uppfödare att "producera" valpar ur kombinationer med bra mentalitet och där exteriören, rastypiskheten är väsentlig. Hälsan har stor prioritet naturligtvis. Men att använda en hund i avel som inte är 100% i sin mentalitet skulle aldrig falla mig in.
Valparna ska vara trygga när de lämnar boet och de ska även ha detta genetiskt.
Mentaltest i all ära - de fyller en viktig funktion. Men förmågan att avgöra en hunds funktion i det dagliga livet, med väl fungerande hundar i sociala sammanhang, i konstiga sammanhang, i flera sammanhang - är en viktig uppgift man har som uppfödare. Att se "förbi" den tilltänkta avelshunden, tik som hane, och bedöma dess lämplighet för rasen som individ och inte som den goagulliga familjehunden.

Nu är det väl ändå snart dags för middag! Husse har tänt upp grillen och kycklingfiléer ska grillas. Till detta kommer att serveras en sallad med bland annat mango. Jag såg bara när han skalade mangon så jag antar att salladen har fler ingredienser än så.

Bilder? Jo några dagsfärska har jag allt att visa.
Jag fotograferar dagligen och långt ifrån allt material lägger jag upp på internet.

Gråväder även idag - men väder har vi alla i vår omgivning.
Valphagen har idag utökats med en gallersektion och jag tycker mig märka att jag blir mer och mer utträngd till hallen. De små är fantastiskt duktiga på att rasta sig på tidningarna - otroligt att det liksom finns där per automatik!
Intet nytt på F-kullens sida än - andra sidor har istället uppdaterats och lite så är det väl om man tänker på det där med skomakarns barn eller hur det var.
Barnen fortgår en ständig "träning". Det ska gullas, bajsas, ätas, knorras, hummas, dias, brottas lite och sovas. En valpkulls vardag. Vi har gullat på trimbordet och även faktiskt glufsat välling där - en och en. De har upplevt den svartmuskiga på nära håll och de vaktas indirekt av både Åda och Lisa som tar sitt externa ansvar vare sig mamma P vill eller inte.
Vid min frukost/lunch idag så hördes plötsligt ett skrän från valplådan och Lisa kastade sig iväg som skjuten ur en kanon för att kolla läget. Nu var det ju knappast något akut utan förmodligen någon valp som försökte bryta sig ut ur valphagen på valpars vis. Men att se Lisa ta det stora ansvaret att kolla läget var ganska angenämt. Paris släpper dock inte någon annan inpå kullen. Vid den dagliga storstädningen i valphagen så låter jag valparna tulta runt i mitt sovrum - dvs det av golvutrymme som finns kvar vilket inte är många kvadratmetrar. Efter att jag var klar lät jag valparna fortsätta att tulta runt en stund och satte mig på golvet i dörröppningen.
Bakom mig satt Lisa och Åda, nyfiket tittande. Paris kom och la sig mellan mig och Lisa/Åda som en klar markering att de inte har tillstånd att ens nosa på hennes valpar. Däremot avancerar både Åda och Lisa några decimeter för varje dag.
Om jag som människa ändå kunde äga den förmågan att med en blick förpassa obehöriga flera meter bort! "Onda ögat" är en kvalificerad och avundsvärd egenskap.
Hon är rätt rolig, Paris, och valparna fenomenala. Paris lägger sig gärna i den vadderade hundkorgen i valphagen och valparna klättrar över varandra för att nå en tutte att dia. I det läget känner jag stort ansvar att liksom rycka in och sträcka ut hennes ben lite så att alla når - de är ju inte korkade dessa hundar, bekvämt ska det vara.
Det är väldigt gott och gosigt att sätta sig i valphagen med flera valpar i famnen, de klättrar och vill gärna "pussas" och det är ett rent njutningstillfälle. Men det kan ha sina nackdelar, sista sittningen råkade jag tydligen sätta mig där det var lite blött (kissblött) och det känns väl sådär att vara våt i rumpan men helt okej ändå. Min barstol vid datorbordet behöver nog torkas av lite och jeansen tvättas - men vad är väl en bal på slottet när man har sådana här godingar att gulla med! Min t-shirt är skitig av både det ena och andra och min rumpa fuktig av valpkiss, mina lakan är trots tvätt för tre dagar sedan befläckade av mamma P's hår och lite avslag. Det är livet som uppfödare i det Baziusiska residenset.
Prisa vare tidningen Metro för dess helt lagom format och antal sidor - den är perfekt att använda i valphagen att lägga över nytillkomna små pölar eller små rara bajsstrimlor! Maken stjäl med gott hjärta dessa Metro-tidningar var och varannan dag på sin väg till eller från sitt jobb.
Men jag måste tillstå att jag saknar Dagens Nyheters gamla tidningsformat. De var stora och bra, som man kunde breda ut ordentligt och dessutom utan häftnitar.
Att en blandning av valpdoft och deras avskräde kunde dofta så gott är nog svårt för en utomstående att förstå. Jag sover i denna doft och det är himmelskt! Behöver jag vård? Det enda jag behöver just nu är byte av jeans och trosor =)

Det börjar nu bli viktigt att varje valpspekulant hör av sig så att vi kan börja fördela valparna så smått. Ni får gärna komma på besök från nästa vecka och förbereda er inför ankomsten av er nya familjemedlem.
Med varje valp kommer, förutom registreringsbevis och veterinärintyg att medfölja matlista och lite "tillbehör". Råd och anvisningar samt vad man ska tänka på inför att införliva en ny valp i familjen kommer jag att noggrannt skriva på hemsidan.
Valparna är valpkullsförsäkrade och jag kommer även att rekommendera försäkringsbolag samt kontaktperson. De valpköpare som så önskar kommer jag att låta BAER-testa valparna, dvs en veterinärundersökning som visar huruvida valparna är bi- eller unilateralt hörande. En unilateralt hörande valp (ensidig dövhet) fungerar precis lika väl som en hund med bilateralt hörande status. Det är mest ur avelssynpunkt som det är viktigt att veta denna status.
Medlemskap i Svenska Dalmatiner-Sällskapet för ett år ingår i samband med köp av valp.
Valparna kommer när de levereras att vara invanda med en speciell foderstat, de kommer att behöva mat 4 gånger per dygn bestående av dels majsvälling och dels Lupus Precept valpfoder. Mer om detta kommer att informeras om.
Det är viktigt att följa anvisningarna och inte ta råd från utomstående. Jag vill som uppfödare att Ni i första hand vänder Er till mig med frågor och funderingar.

I bakgrunden till denna video kan man höra någon stackare som gnisslar lite. Det är bara Åda som står i hallen och vill smaka på maten. Inget att bry sig om då hon är helt matfixerad och ser sig själv som en utsvulten, skinntorr och ömklig individ.

En grådag helt enkelt. Men vi har det bra, vi här inne i huset. Vi har övat oss på att gulla, på att "bli tagen på" (dvs att man stryker dem över ryggen och ut över svansen), vi har övat på att få sitta på trimbordet och bli gullad med, vi har testat hörsel, vi har ätit majsvälling med gräddfil och äggula, vi har ätit nötfärs med äggula, solrosolja serverat tillsammans med väl uppblötta små pärlor av valpfoder (allt slank ner i de små magarna). Vi har övat på att gå på golvet utanför valphagen och den stora människan med de stirrande ögonen har varit en klippa, ett berg att tryggt vända tillbaka till när utflykten sträckte sig några decimeter för långt. Vi har också övat på att möta den otäcka, svartmuskiga och nyfikna lilla cockertanten Åda. Någon har också blivit pillad på av tant Lisa. Allt med överinseende av både mamma P och "lyftkranen" (dvs jag... det kan ni väl själva tänka er hur det är att bli upplyft flera meter ovanför marken! Som värsta Gröna Lund!) Förberedelsen för det stora Livet har alltså börjat och egentligen började det redan när de tittade ut ur mor Paris stora buk.
Alla små huvuden poppade upp vid senaste vällingmålet så jag hoppas därmed att de alla hör. De låg utspridda i valphagen - vitt skilda från varandra så ingen råkade väcka den andra med sina rörelser. Hörseltestet kommer dock att fortgå några dagar till.
De här barnen ska bli lika väldrillade i att stå på trimbord som E-kullen. Än idag kan jag ställa upp Paris och peta och flytta på hennes ben - precis som vilken dvärghund som helst. Numera står hon ju av naturliga skäl inte på trimbordet. Men det var perfekt att träna dom som cockervalpar =)

Paris kommer nog att föredra mitt sovrum även i fortsättningen även om våra meningar så småningom kommer att gå isär just på den punkten. När hon är färdig i valphagen kliver hon upp i min säng där hon har full utsikt över såväl valphagen som all övrig omgivning. Dessutom är det ju mjukt och skönt..
Åda försöker ta sin nyvunna anställning som barnflicka på ett högst värdigt sätt. Hon är mycket uppmärksam på "onda ögat" och vet exakt när hon ska backa undan.
Än är det inte självklart att någon annan av flockdamerna ska få pilla på valparna. Åda har dock varit mest nyfiken (åter igen,,, det är säkert maten som lockar,, hon har sina baktankar skulle jag tro) och därmed vunnit en liten procent av tillträdet till sovrummet/valphagen.

Det är så trevligt med allt detta hummande och knorrande från valparna att jag överväger starkt att låda P producera en kull även nästa år. Men det återstår att se.
Det känns som om hela mitt hem flyttat in i sovrummet. Sist in var som sagt trimbordet. Nu saknas matbordet och toaletten sedan är det komplett och jag skulle inte behöva lämna detta rum alls.

Om jag kan tänka tanken att dessa ljuvliga barn ska flytta hemifrån om några veckor? Svår tanke. Men endast de bästa hem är goda nog.
Nästa vecka kan det vara dags att fotografera barnen i helfigur och det ska bli mycket intressant att på allvar se vad som döljer sig bland barnen. Även mentaliteten i valpstadiet framträder mer och mer och de är väldigt jämna än så länge. Mina små grisar.

Den "officiella" F-kullsidan kommer att uppdateras med färska bilder av respektive valp.

.

Vilken hit att smaka välling! De slickade ivrigt i sig all välling som serverades.
Första gången inte så mycket så de diade en stund efteråt. Men det var en fröjd att se deras aptit och de hade nog alla tryckt på "gilla"-knappen.
Det var även min KBT-dag så efteråt åkte jag till Sundbyberg för att lämna in symaskinen för reparation. Lite sorgligt faktiskt, maskinen har jag endast haft i några månader och redan dags för reparation. Det var den så kallade griparen som var ur läge, vilket gjorde att nålen slog emot denna gripare. Man kommer liksom inte så långt då om man försöker sy. Dyr maskin och tyvärr ganska plastig till utseendet, men den modellen inköptes främst för att kunna sy med grov tråd och tjocka lager av tyg. Den håller inte riktigt måttet så det är nog så småningom dags att inventera marknaden efter en maskin som svarar mot mina krav. Det är ju tänkt att den ska kunna vara en arbetsmaskin som kan producera halsband, täcken och andra prylar.

*****

Sådär, nu har vi haft pusskalas i valphagen.
Jag tror att alla hör, men reserverar mig en vecka till innan jag är helt säker.
De är runda och goa, tjocka och fina allihopa - precis som babysar ska vara. Mamma P och jag hjälps åt - det känns som ett samarbete. Hon är ju mammas hund så hon hänger ju mig i hasorna och har alltid varit fullt trygg och litar fullständigt på mig. Mamma Tutta är nog en stolt mamma/mormor uppe i hundhimlen.

Vi har bytt ut valplådan mot en valphage. De får bo kvar i mitt sovrum ännu några dagar, men sedan blir det eget rum då de kommer att flytta in i mitt gamla arbetsrum.
Grannarna ställer välvilligt upp med gamla tidningar och igår låg det en hög på trappen som någon velat bli av med. Hos oss ökar istället mängden ihoprullade tidningar som ska lämpas på sopstationen.

Husse har idag handlat majsvälling och mera finmalen nötfärs. Bland annat. Ägg är det stor åtgång på, inte minst jag själv som passar på att koka mig lite ägg till morgonmackan.

Valphagen fungerar utmärki nu några timmar efter den "dramatiska" flytten från den trygga valplådan. Det är väl klart att det var lite konstigt när "väggarna" försvann. Till råga på allt så stod det plötsligt något svart och illaluktande och sniffade på dom genom gallret. Åda får mer och mer tillträde. Men jag vet att för Ådas del handlar det om maten..

Gårdagen, som ju var en söndag, var en tuff dag för barnens uppfödare som knappt fått sova något natten mellan lördag och söndag. Många års nattjobb gjorde sig påminnt till viss fördel då det gäller att hålla halva hjärnan vaken. Nu är valparna så stora att de inte behöver ett vakande öga dygnet runt längre. Mamma P sköter om dom så fint.

Idag bäddade vi rent igen. Denna gång lämnade jag en liten remsa i lådan som täcktes med tidningar. Barnen fattade galoppen och med få undantag så gjorde de ifrån sig på tidningen. Så bra och bara att lägga över nya tidningar efter hand.
Tvättmaskinen går varm, fällar och påslakan tvättas i omgångar. Påslakanen är en riktig höjdare, de gillar att ha lite ojämnheter i lådan och lägger sig gärna på lakanet.
Hörseln testas nu dagligen och än så länge betraktar jag alla som döva tills motsatsen har bevisats. Det är en ganska tuff period för en uppfödare eftersom det handlar om att sålla ut eventuella döva valpar. Det är inte allt för vanligt men heller inte ovanligt att det finns döva valpar i en kull dalmatinervalpar. Vi låter ännu en vecka gå för att vara säkra.
De är pigga och friska och fina i övrigt. Äter, sover och upptäcker varandra, undersöker lådan och dess hörn och kanter. Några har upptäckt att det går att kika över kanten på ena kortsidan där lådväggen är lite lägre för att mamma Hund ska kunna kliva i och ur.

På måndag blir de redan 3 veckor. Tänk så fort tiden går. Innan valpningen var känslan i stor likhet med att vänta på vad tomten kom med för julklappar och varje valp var en glad överraskning.
Paris är en duktig mamma som tar väl hand om sina valpar.

Tänderna är på väg och snart spricker även dessa ut - då blir det tufft för mamma Paris's arma juver som vi redan nu smörjer med Helosan för att skona henne från valparnas vassa klor. Klorna klipps ofta men det blir ändå en vass kant kvar. Jag förstår inte uppfödare som undlåter att klippa av "krokarna" som så fort bildas. De är sylvassa.

Jag bjuder på en liten film idag.
Bilder har tagits under gårdagen men dessa måste redigeras eftersom ljuset inte är det bästa i valprummet.

Idag sol - igår ingen sol. Barnen har fått smaka finmalen nötfärs blandad med äggula. Det var mums!
Paris' juver slits ju lite av allt diande så vi smörjer efter bästa förmåga med Helosan mellan varven. Helosan är ju den gamla spensalvan för kossor så vad är bättre!

Till min stora glädje och förvåning har jag dagen till ära lyckats sy upp ännu några riktigt raffiga halsband. Måste nog hålla stånd någonstans snart och sälja alla halsband jag sytt och även några fina hundtäcken. Vad ska jag med ett drygt 30 (40-50?)-tal läckra halsband till? Är nog inte så bra på att marknadsföra mig utan utövar min lilla syjunta för mig själv och tvingar den stackars maken att beundra mina verk.

Herrenågon! Om ni skulle se resten av bilderna maken tog när jag domnade bort i valplådan skulle ni bli lika rädda som jag!
Jag avböjer alltså att visa upp liket i bloggen! Valpgosingarna är en sak - deras uppfödare en helt annan! Hjärna och kropp finns - men av sista bilden att döma (som ni alltså slipper beskåda!) så ser jag ut som ett lik!! Redo för kistan!

Jag kan dock helt klart konstatera att valparna är väldigt sociala och gosvänliga redan i detta skede! Sjukt gosiga! Mamma Jag höll på att somna i lådan med en hög valpar i famnen!

Nu har jag ju inte börjat kolla hörseln riktigt än. Men fick lite hjälp idag av Clara som ylade i drömmen. Hennes hjärtskärande yl tränger ju igenom både ben och märg och tydligen även en av hanvalparna. Han satte sig upp med lång hals och ena örat rakt ut det andra hängde ner. Han såg för söt ut. Det var helt klart att han reagerade på ylet. De andra sov vidare.
Den lilla Clara brukar ju dra igång hela gänget när hon råkar dröm-yla, så även denna gång men bara Barbro och Åda klämde in i kören. Lisa sov under sitt täcke, annars brukar hon höras med en mer mörkare stämma.

Canvastavlan med mormor Tutta kommer med DHL imorgon, ska bli mycket spännande att se hur den blev! Annars inväntar vi direktleverans av Banminth som jag hoppas ligger i brevlådan idag.

Skulle nog ha haft Mamma's som kennelnamn. De små går nu under puttiduttnamn som Mammas lilla gröna, Mammas stora pojke, Mammas lilla lila, Mammas röda, Mammas storpojke, Mammas bruna, Mammas lilla svarta,,,

Paris fick i vanlig ordning sitt mellanmål, fil med äggula, serverad i lådan. Hon slafsade glatt i sig filen och när bunken var nästan urslickad upptäcker jag en av Mammas små stå bredvid mamma och ivrigt slicka i sig några droppar fil.
Här har jag erbjudit köttfärs som mottagits sådär, men fil var tydligen en höjdare!

Eftersom jag inte kan låta bli att placera hela min lekamen i lådan då och då så har jag också blivit som ett populärt klätterberg, det lilla som de än så länge förmår att klättra. Apberget?

Står jag verkligen i begrepp att behålla både en hane och en tik? Det beror så på om den lilla svarta pojken utvecklas till att bli något intressant. Givetvis vill jag behålla en tik. Ska egentligen inte alls hålla hane. Det får vara nog med det. Det är inte lätt att vara könsmogen hanhund i ett harem av damer som behagar löpa med jämna mellanrum. Den erfarenheten har vi av både Bill och Morgan. Och taxen Minou förstås,, men han satte ju på vad som helst vare sig någon löpte eller inte. Till och med Morgan försökte han sig på.. vilket han bittert fick erfara. Så vidare bittert för honom blev det nu inte även om han blev väldigt chockad och minst sagt mörbultad när stora Morgan grabbade tag i den lille taxfarbrorn och daskade ner honom i golvet så han blev både blå och grön. Ilfart till veterinär där det konstaterades att han (taxen alltså) inte hade en enda blessyr. Däremot var han som sagt mörbultad och hade väl blåmärken över hela kroppen. Det talar väl för en bussig hane, denne Morgan. Han blev irriterad på det ständiga guppandet och satte taxen på plats men lämnade inte en skråma i skinnet. Betänk då att Morgan var en storkäftad gosse på nästan 40 kg medan den lille sexdåren vägde sådär 10 kg. Att få en smocka av en som är fyra gånger så stor som en själv borde väl ha fått honom att tänka till lite. Att det där gör jag inte om.
Men hemkommen från veterinären några timmar senare hade han bara blick för Morgan.. möjligen gillade han hårda tag? Sedan dess fick de båda gossarna leva med galler och dörrar mellan sig tills han försvann till den eviga himlen, Minou, 13 år gammal.

Barnen har fått lukta på köttfärs idag. En del har slickat i sig lite medan andra hellre än så länge föredrog mors meny. Nu var ju inte detta att mata valparna utan att sakta vänja in dem vid köttfärs. Från nästa vecka börjar det bli dags att så smått hörseltesta barnen och till det behöver vi köttfärs (nötfärs). Inte för att stoppa in i öronen utan för att "väcka upp" valparna med "smackning" och de som vaknar får lite köttfärs.
Om uppfödarmetoden kan man läsa på SDS hemsida som jag tidigare nämnt;
läs gärna Hörseltest med uppfödarmetoden. Det är oerhört viktigt att valparna hörseltestas för att utesluta döva valpar. Valpköparna ska vara säkra på att deras nya valp har fullgod hörsel.
En dalmatiner kan vara bilateralt eller unilateralt hörande. Men detta kan endast testas med BAER (Brainstem Auditory Evoked Response) som kan utföras på några kliniker i Sverige. Dessa kliniker går att hitta på SDS (Svenska Dalmatiner-Sällskapet) hemsida. Alla uppfödare utför inte detta test och det är heller inget krav. Krav ställs först när den vuxna hunden skall användas i avel, då måste den vara BAER-testad för att uppfödaren ska få valphänvisning via SDS.
En dalmatiner som är unilateralt hörande/döv, dvs hör endast på ena örat, är fullt funktionell och som valpköpare ska man absolut inte dra sig för att köpa en sådan valp. Paris mamma Tutta (Ch. Timanka's Miracle Of Love) var unilateralt hörande. Paris är bilateralt hörande liksom valparnas pappa.
Det absolut viktigaste är att inte uppfödaren levererar en valp som är döv.

Valparna ska även avmaskas för första gången i nästa vecka så en stor förpackning Banminth är beställd. Avmaskning kommer sedan att ske ungefär varannan vecka.
Samtidigt ska mamma Paris avmaskas.

Det har varit strålande sol idag. Varmt och gott ute. Husse har klippt gräsmatta, lagat staket och unnat sig en stund i solstolen.
Själv har jag i princip suttit här hela dagen, med små avbrott för att sy lite på halsbanden jag skapar.
Om jag avviker från min plats vid valplådan kommer Paris och hämtar mig. Kommer jag inte på en gång så springer hon fram och tillbaka och får inte ro förrän jag sitter här. Så då sitter jag här. Det ska bara vara så. Själv kan hon avvika en stund och kolla läget i övriga huset och på tomten så det är väl bra att hon fixat barnvakt.

Det är något helt enastående och fantastiskt med valpdoft! Jag har borrat ner hela ansiktet i en hög med valpar och dragit in den starka valpdoften genom hela andningsapparaten. För att inte tala om deras doft i munnen! Den är frän och helt underbar!
Just nu ligger några av barnen och sover i en hög medan andra kravlar runt och hummar. Ett par av valparna har börjat öppna ögonen, som en liten liten springa i ögonvrån glimmar det lite.
Alla är fortfarande starka och livskraftiga. Ingen svagare/starkare än den andra.
De växer något ojämnt just nu men så är det med små barn.

Den mest nyfikna av de andra hundarna är Åda. Hon står ibland i dörröppningen och jag får schasa bort henne såvida inte Paris själv ger henne onda ögat.
Åda är ju den mest hungriga hunden i sällskapet så ibland undrar jag om hon inte bara är avundsjuk på maten som ständigt serveras i lådan.
Nu går det ju inte någon större hungersnöd på fröken Åda, men är man skinntorr och motionerar med självutlösande kroppsvibration så är nog förbränningen olidligt snabb.
De andra hundarna håller sig helt undan. Barbro, som börjat löpa, fnaskar runt bland Lisa, Åda, Clara och till och med Paris när hon lämnar lådan. Tyvärr är ingen intresserad av att sätta på henne, stackarn.

Ett par dagsfärska bilder måste jag ju fresta med.

Tänk att man är så förtvivlat nyfiken! Jag har för tillfället förälskat mig i den svarttecknade hanvalpen och är mycket spänd på hur han kommer att utveckla sig.
Tikarna har jag ännu (herregud - de är ju så små!!) spanat in någon särskild. Men hanen... Stor, tjock, fet och väldigt go, nosig liksom. Dessutom är det han som syns i lådan. Tycker jag..
Så må hända kan det tänkas bli till att spara både en hane och en tik, men som sagt de är inte ens två veckor och mycket kan hända än. Men det är väldigt spännande!

Stackars Paris ligger som en sugga i lådan medan de små rycker och drar i hennes spenar. Vi brukar försöka smörja in huden runt om med Helosan för att lindra lite. Värre kommer det nog dock att bli när de små raringarna får små tänder.. Men that's life.
Jag vet inte om hon har tråkigt ibland. Hon har hämtat båda sina trasor till Ikea-freesbees, ett märgben och så nu plyschmunnen. De bara ska vara i lådan.
Då och då sätter hon sig upp med en grej i munnen, så vi har faktiskt varit ute och kastat grej en stund till hennes stora glädje. Men bara en kortis, sedan är det raskt tillbaka till barnen i lådan. Med grej i munnen.

Den där blå freesbeen förföljer oss..

Valparna blir bara fetare och fetare..

Ikväll ska det grillas firre. Vi har en fantastisk kväll med både värme och sol! Son och sonfästmö är på väg för att tillbringa lördagskvällen tillsammans med oss. Men jag tror nog att de mest är sugna på att spana in tillökningen i familjen! Få förunnat så här tidigt, men familjen går först.

De sover djupt efter kloklippningen. I och för sig har de ätit också så det är väl inte så mycket just kloklippning som de tar igen sig efter - de fattar ju inte vad som händer utan protesterar mest för att de blir upptagna ur lådan. Men vi tar upp dem med jämna mellanrum och bara gosar så de lär bli väldigt mycket hanterade under sin barndomstid här. Så antingen blir de som vuxna helt immuna mot pussar och gos eller så skyr de vederbörande som försöker pussa på dom. Stackarna =)

Det hummar och gnisslar i lådan och de har avancerat till ett nytt ljud: racerbilar som sladdar alternativt apor,, gorillor som tjuter.
Paris har bestämt att lakandet jag hade lagt så prydligt i lådan ska knölas ihop till en liten ö där hon kan luta huvudet och där även en och annan valp har grottat ner sig. Tydligen skönt med ojämnheter i liggunderlaget.
Valparna ligger mer och mer utspridda och håller värmen gott. Mamma Paris ville ut för att kissa och smet sedan in "bakvägen" - genom altandörren och vidare till grinden som hon enkelt öppnade och vips tillbaka till lådan. Allt medan jag ännu var på tomten, redo med bajspåse.

Jag är väldigt glad över att den lille hanen med blaffa redan blivit tingad! Vi avvaktar nu tills de är ungefär tre veckor så vi dels vet om de hör och dels ser man mer när de fått sina prickar.

Idag har bäbisarna fått uppleva sitt livs första kloklippning. Otroligt dels vilka hemska klor de föds med och dels så fort krokarna växer! Nyttigt i alla fall att bli lite hanterade; pussar plus kloklippning! Matte tar alla tillfällen i akt att gosa lite =)

Nu tänker jag göra det lite besvärligt för er.
Det är skapat en sida för F-kullen och där kan ni se var och en av valparna i den ordning de föddes. Det hör till dokumentationen och på den sidan kommer valparnas utveckling att följas.
Här på bloggen skriver jag vad som händer dagligdags.

Tänk så det kan bli. Jag har i ett par dagar tvivlat på att den lille vad jag trodde svarttecknade hanvalpen (han med blaffa) att han började se mer brun ut än svart. Det bruna är väldigt mörkt, men om man tittar efter nog så är han faktiskt brun. Eller svart. Ett dilemma det där. Behöver jag månne kolla mitt färgseende? Nej jag konverterar honom härmed till brunprickig. Skulle det visa sig att jag trots allt har fel så får vi väl konvertera honom tillbaka till svartprickig.

Vad har vi i valplådan?
Med bara skönjbara prickar så har vi en svarttecknad hane som i nuläget är välnärd och som jag är mycket spänd på hur han kommer att te sig om några veckor.
Ett hopp alltså. Vi har en brunprickig hane med en liten knapp på ena örat, vilket är en blaffa. Men jag tror inte den kommer att vara störande. Den lille ponken med blaffa på kinden har jag redan berättat om här ovan.
Tikarna har jag inte satt under lupp ännu, de är än så länge väldigt jämna.
Alla barnen är i alla fall feta, runda och goa. Ingen är svagare/starkare än den andra. Jag kan skönja att några kommer att få mammas och mormors lakrits- respektive chokladdoppade nosar =)
De flesta verkar ha helt pigment kring ögonen.
Det är väl 17 vad nyfiken man är på hur det kommer att vara om ett par veckor!
Då vet vi dessutom om någon är döv.
Jag tillämpar i första hand uppfödarmetoden till att bedöma om någon är döv.
Om detta kan man läsa på SDS hemsida - uppfödarsidan - skrolla ner en bit så kommer ni till en länk i högerkanten.
De kommer oavsett att hörseltestas på Albano. Det s.k. BAER-testet, så att vi får veta huruvida de hör på ett eller två öron (unilateralt hörande eller bilateralt hörande).
En hund som är unilateralt hörande fungerar precis lika bra som en bilateralt hörande hund. Alltså ingen funktionsnedsättning. Men vetskapen är viktig.
Vi vet ju heller inte om någon kan vara blåögd. Det ser man längre fram. Ett blått öga (eller två) är även det ett diskvalificerande fel.
I Paris kull, bland hennes kullsyskon, fanns ingen som var blåögd. Men det är alltid ett observandum i varje kull. En blåögd hund får helt enkelt leva ett gott liv som familjehund även den.
Man ska också betänka att långt ifrån alla som skaffar sig dalmatiner är utställnings- eller avelsintresserad. Men likväl är det viktigt att känna till rasen och dess standard.

Dalmatiner är ju som bekant vita i sin bottenfärg.
Jag skäms som en gris över Paris' fula baktassar som på alla bilder visar sig som roströda katastrofer. Likt många hundar har hon haft svamp. Svamp är relativt ofarligt och knappast nedärvbart. Hon har ingen klåda eller besvär av sina fula fötter.
Men det är ett dilemma eftersom det tar tid innan missfärgningen försvinner.
Svamp uppstår i kombination värme (kroppsvärme) och väta. En del drabbas medan andra inte. De hundar som får klåda har ett annat problem.
Jag brukar mota svampangrepp med silonsalva. Denna salva är fet och skyddande och oerhört svårt att försöka slicka bort. Den håller vätan på avstånd och skyddar huden så att den kan läka.
Jag betraktar inte alls detta som ett problem och är inte det minsta orolig för valparna.
Vår svart/vita cocker spaniel har liknande missfärgning på partier som utsätts för mycket väta, som mungipor och tassar. Inte heller hon har problem. Missfärgningen försvinner efter en tid men man kan snabba på förloppet med att skydda de utsatta områdena med silonsalva som jag nämnde ovan.

För kännedom så skulle jag aldrig drömma om att avla på en hund med problem som kan vara nedärvbara. Svamp råkar de flesta ut för. Vill minnas att våra gula labradorer periodvis också var missfärgade av svamp men som försvann efter en tid.
Långt värre är det med hundar som har utslag, kliande sådana eller bara utslag. Sådant måste utredas och är inte normalt och ska definitivt inte avlas vidare på.